Kristina - hjärnskadad
Filmen är ca 25 minuter lång och spelades in 1993. Den handlar om Kristina som blev påkörd av en bil när hon var 12 år. När filmen spelas in är hon 18 år. Utöver kroppsliga skador vid olyckan fick hon även mentala problem i form av dåligt närminne. Ändå lyckades hon lära sig till skräddare, men hon arbetar inte som detta eftersom hon inte kan komma i håg vad hon skall göra efter nästa söm. Minnesproblemen märks tydligt i intervjun då hon ofta tappar tråden och måste fråga igen vad man pratade om. 
Innan olyckan hade Kristina sysslat med musik och hon säger själv att hon är glad att hon fått behålla de kunskaperna efter skadan. Nu går hon på en folkhögskola och lär sig mer inom musikens värld. Annars önskar hon att hon kunde få resa ut i världen men inser att detta nog skulle vara svårt ensam. Hemma hittar hon till busshållplatsen men ute i staden måste hon oftast fråga efter vägen för att kunna hitta hem igen.

Maud i eget boende
Filmen är ca 20 minuter lång och spelades in 1993. Maud var 24 år när hon skadades till följd av syrebrist i samband med en astmaattack som hon ficki en ambulans en minut från akutintaget på sjukhuset. I filmen har hon fått eget boende. Hon sitter ensam i sin rullstol i lägenheten och måste larma på personal när hon behöver hjälp med något. Hon har talproblem och minnesstörningar.

Ensamheten är hennes värsta gissel. Visserligen får hon ofta besök av sin mor och sin lilla dotter men ändå är livet trist. Hon läser tidningar och böcker och tittar på tv men hon minns inget av vad hon nyss upplevt. I huset bor bara äldre människor så hon har inga vänner. Hennes personliga assistent Josefine berättar också om Mauds ensamhet som upplevs värre allt eftersom Maud kunnat minska på sina mediciner och därmed blivit mer medveten om hur hon har det.

Maud - fortfarande ensam
Denna film är ca 20 minuter och följer upp den tidigare. Nu har det gått 5 år. Det är 1998 och vi träffat Maud på Frösunda center där hon vistas två dagar i veckan för att få träning. Maud hade först ett stort motstånd mot att gå dit för hon ville inte träffa en massa sjuka och gamla människor men är nu rätt nöjd och glad för den träning hon får. Hon berättar om sin dotter som nu är 11 år och går i femte klass och kan med viss svårighet komma ihåg namnen på andra som också går på träning. Hon har fått en större lägenhet så nu kan dottern eller någon annan sova över. 

Gudrun som är Mauds mamma berättar att nu mår Maud bättre och att hon numera även själv kan koka kaffe och plocka fram koppar och fat när modern är på besök. Filmen avslutas med att Inga Johansson, f.d. sjuksköterska nu en av Hjärnkrafts stöttepelare, kritiserar kommunernas metoder med s.k. ”Eget Boende”. Inga menar att all gemenskap med andra försvinner och rekommenderar i stället gruppboenden av olika typer.